ADHD - helt jävla normal!

Shit! KOm precis på att om drygt 2 månader så kommer jag vara tvungen att ha bikini på mih! Fuck fuck fuck! Sjukt att den ångesten skall behöva ta bort all förväntan och allt det roliga i att få åka på semester! Jävla skit. Jag har vägrat bikini och lyckats hitta ursäkter för att slippa stranden de senaste två åren. Vad tänkte jag på eg när jag sa ja till semester? Skit också.... Nu måste jag börja träna och äta rätt! NU NU NU!! Hårdträna, hårdbanta. 2 månader och 6-8 kg ska bort! Någon som vill hänga på?

Nu är hon sur igen. Sur över nåt som inte ens har hänt, jag har inget gjort, inte något fel eller något alls överhuvudtaget. Hon har så gott som kallat mig för lögnare inför andra. Och så är hon sur? Det här är inte första gången. Vad jag än gör så blir det fel. Nu för tiden tycks jag inte ens behöva göra nåt för att det skall bli fel. Som nu. Och några dagar innan. En lynnig bitch är vad hon är. Herregud människa, har du probelm, ta itu med dem, låt dem inte gå ut över andra!
Jag har gjort, eller inte gjort ska vi nog säga, saker innan som hon har blivit arg över. Men det var då, jag har ändrat mig. Jag bevisar återigen hur jag har ändrat mig. Hur jag försöker ta ansvar, hur jag frågar och engarerar mig. Jag säger till om jag inte gillar en idé, om jag inte har tid. Men då är det också fel tyligen. Hon vill bara att alla ska dansa efter hennes pipa, att alla ska skratta och klappa händerna och hejja på som ena jävla nickedockor så fort hon kommer med idéer eller säger nåt. När andra säger nåt så dissar hon idéerna med en gång, förlöjligar personen i fråga inför alla andra och gör sig lusig. Fan vad arg jag är. Men mest ledsen. Ledsen och arg. Och besviken. Hon kallar mig för lögnerska, det var bara sista droppen. Jag orkar inte ens reda ut det just nu, jag måste, jag vet, jag ska. Men just nu så orkar jag inte.
Fan.

Adhd. De som har det livet, andra kan inte föreställa sig. Man får ställa om livet helt. Göra modifikationer som passar sitt eget liv, men samtidigt kan funka i samhället. Det är svårt. Särskilt när väldigt många människor runt om är så totalt oförstående. Folk verkar tro att det är bara påhitt, att man söker uppmärksamhet osv. "Alla får ju diagnoser nu för tiden, det är typ mode". Fel. Fast jag kan förstå att det kan uppfattas på det sättet för vissa. Och visst, fler får diagnoser, fler fångas upp i nätet, fler upptäcks. Samtidigt så har det även fått stor plats i medierna under senare tid. Anledningen till att fler får diagnoser nu är inte att fler har adhd, damp eller asperger mm. Det beror helt enkelt på att man nu vet mer, uppmärksammar det mer och att kunskapen är större. Förr (för ett par år sedan) så trodde folk att adhd bara var något stökiga unga killar hade. Det trodde jag med. Så är de tinte. Vem som helst kan ha det. även den du minst anar. Många tjejers adhd utmärker sig på annorlunda sätt pga olika orsaker. En orsak är tex att man som tjej redan från ung ålder blir tillsagd att sitta ner, hålla tyst, bråka inte, var snäll osv. För killar är det mer okej att stoja runt och vara jobbig. Detta resulterar i att många tjejer har en "förtryckt adhd". Man håller det inom sig, det bubblar kokar, man får utlopp för all denna rastlöshet på andra sätt, ofta självdestruktiva sätt. Sedan finns det en annan variant av adhd som kallas för add. Det är adhd utan hyperaktivitet och kallas även för den ouppmärksamma sorten. Den typen är tvärtemot "vanlig" adhd. Personen i fråga är långsam, uppfattas lätt som lat, slö. Man kan också vara en kombination av båda och det är där jag faller in.  
Jag fick höra talas om "tjejadhd" för några år sedan och det var som att någon tände lampan. Jag var 28 år gammal och nu två år senare har jag fått min diagnos. För mig är det som att få uprättelse. Folk har kallat mig lat, dum, korkad, slarvig, nonchalant osv. Det har varit fruktansvärt jobbigt, det har knäckt min självkänsla och jag har känt mig värdelös. Jag har dragits med ätstörningar, ångest och depressioner under många, många år mycket beroende på det. jag har blivit kallad för dum, men inte känt mig dum, inte förstått varför det har varit som det har varit och känt mig värdelös när jag inte klarar av vissa saker, orkar  med andra eller lyckas lösa problem, får panik av en enkel vägbeskrivning. Jag har itne förstått varför jag inte har orkat med ett vanligt liv, varför saker som verkar så självlkara för andra för mig har varit som att bestiga världens högsta berg.

Nu vet jag varför, jag vet att det inte är mitt fel. Jag vet att jag inte är dum och korkad. Jag vet att jag aldrig menat att vara nonchalant. Jag förstår att jag måste lära mig hur jag ska leva mitt liv och hur jag ska klara av det. Jag vet nu att jag kommer att orka.

Har du några frågor om adhd eller tror du att du kanske själv har det? Fråga gärna. Jag är ingen expert, alla är olika, men jag kan berätta utifrån mig själv hur jag upplever saker och ting.

Diagnosen räddade mig.

Jag har en smal handled. Den är sjukt mycket smalare än resten av kroppen. I vissa vinklar ser den nästan benig ut. Jag gillar att sitta och titta på min handled, hittad en bästa vinkeln. Sitte roch tittar, beundrar, avundas. Jag föreställer mig att resten av kroppen liksom passade ihop med denna vackra, nästan beniga kroppsdel. Hur det skulle se ut. Hur det skulle kännas. Jag tror att det skulle kännas väldigt bra! Jag gillar att känna ben. Ben och knotor.
Min handled är nog min favoritkroppsdel. (eller den enda jag faktiskt gillar!)

Mat idag:
Frukost: en kopp te
Lunch: 2 st mackor med smör och ost
Middag: brysselkål och fiskpinnar (5 st)
Extra: Latte + 3 morötter + 1 digestive kex + mera te

På det stora så var det väl relativt hyfsat. Inget godis, inget svulleri som orsakar ångest och magont. Bara mat, det jag behöver för att få rutin. lära mig vad mättnad är, känna den, och lyssna på den. Jag känner ju sällan hunger. De känslorna har jag jobbat bort. Måste vara mentalt. Men jag känner mig väldigt sällan hungrig, dock kan jag självklart känna enormt sug! Ofta beror det faktiskt på törst! Sedan har jag en benägenhet att glömma bort att äta, förmodligen delvis på att jag inte känner att jag är hungrig, men även pga min adhd. Man glömmer ofta saker och har svårt att planera osv. Hjärnan är allt bra lustig.

Kanske jag ska skriva mått och vikt också?

Stora bröst är så jävla fult! Sörskitl stora bröst under en höghalsad, stickad tröja. Det gör ju bara att man ser fet ut! usch! Fattar inte att folk betalar pengar för att operera brösten större. Jag skulle dö för pyttesmåbröst! Små bröst är fint, en platt bröstkorg är vackert. Så det så!

Nu orkar jag inte mer. Det får vara nog. Under en millisekund släpper en stor del av ångesten, stressen och trycket... unde ren millisekund då jag precis skrivit klart min femhundrasjuttielfte To-Do lista... sen kommer all ångest och skit tillbaka igen, med samma förödande kraft. Mitt liv är mig övermäktigt!

Det här vackra, vackra halsbandet önskar jag mig av maken min i julklapp! En liten påminnelse om vad och vem man är och framförallt.. VARFÖR!



Men vem orkar vänta?


Jag fick min diagnos sent i livet (30 år!). Detta innebär att man har levt 30 med ett handikapp utan att ha vetat om det. Fruktansvärt frustrerande om man skulle se på det så. Jag väljer istället att se framåt och gläds åt att jag fick veta det nu. Det förändrar inget som hänt. Det gör inte saker ogjorda. Men det ger en FÖRKLARING! Jag kan nu förstår varför jag varit som jag varit, kännt som jag gjort och agerat som jag har agerat. Det käns bra, jag är inte dum i huvudet, jag är inte arrogant, jag är inte lat, jag är inte seg. Jag har adhd, det är vad det är.
Det är lustigt, jag har alltid kännt mig dummare än andra, ajg har itne fattat eller hängt med i de enklaste sakerna. Jag har blivit behandlad som korkat och dum. Vissa delar av mig har kännt mig minderväridg och ointelligent, men samtidigt så har jag, innerst inne vetat att jag inte är dummare än någon annan. Jag säger inte att jag är supersmart, mer att jag är smartare än medelmåttan. Och det är nog därför det värsta skällsord du nånsin kan kalla mig för är; NORMAL! Jag hatar det! Jag hatar att få medelbetyg, vara medellång, vara av medelvikt, se ut som en typiskt svensk.. vara medel, lagom, som alla andra. Jag tror att det hänger ihop mycket med att jag har vetat att jag har kunnat prestera så mycket mer och bättre, jag har bara inte vetat om hur!

Det var allt. Godnatt!

Jag har liksom ingen ork, inget engagemang, ingen energi. Allt blir rörigt, virrigt, jag får panik. Det känns som ett kaos. Mitt kontor är ett lika stort kaso, högar på högar och trvar med papper, kvitton, skräp. Mina kläder likaså. Mitt liv, mitt jobb, allt. Ibland undrar jag om det inte bara vore bäst att ge upp och börja ta de där jäkla medicinerna. Den enkla snabba vägen till positiva tankar och någorlunda ordning och reda i livet. Men nej, jag har inget emot att folk väljer att ta medicin och det kan komma en dag då jag faktiskt själv väljer att börja med medicin, men först vill jag prova utan. Jag vill inte ta den sanbba vägen, en quick fix. Det känns lite obehagligt att börja äta en medicin som sedan skall ätas resten av livet. Inte när det finns alternativ. Minnesträning och arbetsterapi ska jag få börja med. minnesträningen sägs ge samma positiva effekter som medicinerna, tex concerta. Den sägs öka densiteten i hjärnan i de områden som "har adhd". Det känns som en mer långvarig lösning. Ett bättre alternativ. Arbetsterapin antar jag är till för att hjälpamig lösa vardagen, hur jag ska löra mig komma ihåg, strukturera, reda ut kaoset. Hoppas det går fort, hoppas jag får börja snart. Jag orkar snart inte mer. Jag känner mig som ett sjunkade skepp. Hade jag inte haft min bebis, mitt hjärta så hade jag kanske gett upp. Orkar inte, orkar inte, orkar inte.

Jag tog även mod till mig och bad om hjälp med ätstörningen också. Jag är bara så rädd att folk ska se på mig och tänka att va fan hon har väl inga problem? Det syns inte på mig att jag har adhd (eller add.. eller kombinerad är det väl kanske), det syns inte på mig att jag har ÄS... även om jag skulle önksa det. Det läskigaste med att be om hjälp är att stora delar av mig inte vill ha hjälp! I mitt huvud så är mitt problem att jag är tjock, inte att jag har ett sjukligt förhållande till min kropp och mat. Om jag skulle bli "frisk" skulle jag då bli tjock? Skulle jag trivas med att vara tjock helt plötsligt? Jag vill inte trivas med att vara tjock. Jag vill inte bli tjock. Det är den ologiska delen av hjärnan. Den logiska är den som ropar efter hjälp. Jag har haft ÄS till och från sedan jag var ca 13... jag har tyckt att jag har varit tjock sedan jag var kanske 6. Det är stört. Jag var verkligen inte tjock, inte ett dugg! Och min logiska del av hjärnan vet att jag itne är direkt tjock nu heller, fast den ologiska vet att jag är det. Det slutar med att jag itne vet hur jag ser ut. Tänk om jag går omkrin och tror att jag inte är såå himla tjock iallafall och så är jag faktiskt såå himla tjock!? Hur kan man veta det? Alla speglar är olika. jag har stenkoll på vilka speglar man ser större ut i, vilka man ser mindre ut i. Men vilken ska man lita på? Likadant med vågar. Hos min pappa visar vågen för lite, hos min mormor tror jag den går rätt (wish that it didn't!), hos svärmor så visar den samma som pappas, men de säger att den går rätt, den är sprillans ny. Jag tror jag ska smita in på sjukhuset och väga mig. :) Där borde den ju gå rätt eller?

Det värsta är när mans e rkort på sig själv och bara får ÅÅÅÅNGEST! Fetto fetto fetto! Nej jag vil itne var anormal. Jag vill vara annorlunda, jag vill vara speciell. Jag vill vara SMAAAL! Jättesmal! Jag vill itne ha ett mjukt bälte av fett runt magen, höfterna och ryggen, jag vill inte att bhbanden skall trycka ut fettvalkar på sidorna, jag vill itne se ut som en fet kossa i jeans om jag ens lyckas trycka in mina feta lår i dem.....

Hur som.. jag har bett om hjälp, de har skickat remissen, jag väntar.. med min ångest.

Ätstörning. Min ÄS är inget rop på hjälp. Vore det det så skulle jag ävl vilja att någon såg det, såg mig? Iallafall lite.. men så är de inte. Jag döljer, jag ljuger, jag gömmer. Har alltid gjort. Hur många år har jag tappat räkningen, men säkert minst 15-16 år är det iallafall, till och från. Eller är det verkligen till och från? Jag undrar det jag. Man tror man är frisk när man blir lite tjockare, när man äter mat. Men ångesten finns ALLTID där. Tankarna finns ALLTID där. Man trycker undan dem bara, har beteendet i schack. Tror man är frisk. NU är jag normal. Nu kan jag äta och jag bryr mig inte längre om jag går upp i vikt. Men man vet. Man vet att man bryr sig så jävla mycket. Att det är hela världen. Att den värsta mardrömmen är att bli tjock, gå upp i vikt. Jag vill gå ner. Jag vill bli smal. Och inte bara så där naturligt "fräsch och sund", nej jag vill bli smaaaaal! Jag vill se revbenen, se benen ovanför bröstet. Smala armar och nyckelben är vackert. Jag vill utplåna mina kvinnliga former, göra mig av med brösten, ha pojkaktiga höfter. Men det är det ingens om vet. Jag ljuger. Konstant hela tiden hela mitt liv. det är lögner. Ord av vad folk vill höra. Jag säger att vara smal är inte det viktigaste. Att jag hellre vil ha en stark och frisk kropp än en smal och chockeras tillsammans med de andra när man ser extremt smala kändisar. "Neeej men guuud vad smal hon har blivit!nGuuud vad ful!" och i själva verket så sitter jag där och avundas, fascineras av det vackra, av det sjuka i det hela. Och jag vill va. Vill va som Nicole Richie, vill va som Kate Moss, osm Olsen systrarna, LIndsey Lohan och de andra. Det känns mer spännande och speciellt att vara smal.

Nu skulle man kunna tro att jag är ung, tonåring. Ätstörningar ses ju lätt osm ett tonårsproblem. Man ska lägga så jäkla mycket krut på att hjälpa de unga, men oss gamlingar då? Vi vill också ha hjälp. Eller inte. Jag både vil och inte. Jag vill itne ha hjälkp, jag vill bli lämnad ifred med mina tankar, min önskan. Samtidigt skulle jag vilja ha hjälp att bli kvitt dessa tankar, denna ångest. Det är jävligt jobbigt.
Jag var inte på stranden en enda gång i somras. Var inte iklädd bikini en enda gång. Min feta kropp såg inte en solstråle på hela sommaren. Jag vägrade visa mig, fet som jag är. Orkade inte, ville inte, skämdes. Det är en stor sorg. jag älskar sommar och bad, jag vill slappna av och leka och bada och hänga med vänner på stranden. men jag kan inte. det går inte. Jag vill inte bli sedd som jag är.

Jag ljuger för min man om vad jag äter, eller snarare inte äter.

"Men vaddå", säger vännerna, du fick ju barn för bara några månader sen, så klart magen är lite putigare än innan. So fucking what! Ehh jävliga mycket fucking what! Jag ser itne klok ut, jag skäms, jag äcklas. Äcklas något enormt. Tänker aldrig mer skaffa barn, ett räcker. Tänker aldrig mer utsätta mig för graviditet och allt detta fett. NEVER!


Jag är så rädd att jag kommer förstöra min dotter.

Jävla röra, en salig röra. Virrvarr och kaos. Vill lägga mig ner och bara försvinna. Gör mig normal, gör mig perfekt. Idag är en dag då jag inte orkar.